Snöälvan Flinga, fjälltrollet Mossa och skogsrået Myria
Berättelserna om den trolska skogen och de snälla men mystiska väsen som bor här har berättats sedan urminnes tider. När det knarrar under skorna kalla vinterdagar, när det virvlar små snömoln i backen och när barnen vinglar till på skidorna men plötsligt får balans igen och tar sig ned till synes utan hjälp. Då kan det vara snöälvan Flinga, fjälltrollet Mossa, skogsrået Myria och deras vänner som har ett finger med i spelet. De lever sina liv här på Idre Himmelfjäll, mitt i naturen och mitt ibland oss, utan att vi egentligen ser dem. Läs eller lyssna på Sagan om Himmelfjäll och se vår nya film. Välkommen till vår förtrollade värld.
LYSSNA PÅ SAGAN OM HIMMELFJÄLL
FILMEN OM SNÖÄLVAN FLINGA OCH HENNES VÄNNER
SAGAN OM IDRE HIMMELFJÄLL
Sagan om
Välkommen till
Himmelfjäll!
Det är jag som är Flinga. Jag är en snöälva och precis som alla snöälvor älskar jag att susa ner för backarna i full fart. Du kanske har sett de där små molnen av snö som virvlar runt i backen när du är ute och åker. Det är inga snömoln det är vi snöälvor som i flygande fläng åker nerför backarna.
Snö är det bästa
jag vet. Man kan leka i
snön, bygga snögubbar,
gräva snögrottor och åka
pulka och skidor så klart.
Jag bor i en liten mysig snögrotta som jag själv har byggt precis i utkanten av Sagaland. Där finns min säng bäddad med ett mjukt härligt snötäcke och bredvid sängen står mitt gnistrande magiska skåp där jag förvarar Sagan om Himmelfjäll. Det är min hemliga skrivbok där jag skriver ner alla äventyr som jag och mina vänner är med om.
Jag älskar spänning och äventyr och här på Himmelfjäll finns det gott om spännande äventyr. Vårt fjäll är en magisk plats med en fjälltopp som nästan nuddar vid himlen. Vissa stjärnklara nätter kan man se magiska sken på himlen kring fjället och stjärnor faller ner som strössel över fjällets topp.
Urträdet, farbror Derning som har bott här i hundratals år, brukar säga att Himmelfjäll har en osynlig bro till himlen och att magiska krafter strömmat ner från himlen och nu ligger gömda långt inne i berget. Krafterna lockar fram väsen från naturens och sagornas värld och från händelser som utspelat sig här på Himmelfjäll för länge länge sedan.
Det är så det kommer
sig att Himmelfjälls olika
världar vuxit fram.
Längst ner på fjällets sluttningar ligger magiska, skojiga Sagaland där jag och mina vänner bor. Lite längre upp i urskogarna och på kalfjället ligger vackra Fjällrike och utmed branterna och stupen finns farliga Valhallia där man får färdas försiktigt så inte de gamagudarna väcks upp. Oden och tor kan nämnligen få stormarna och åskan att skaka berget.
Min allra bästa vän är fjälltrollet Mossa. Precis som mig är han pigg på bus och skoj men han är inte lika modig som jag och skulle aldrig gå frivilligt in i Valhallia. Mossa är rätt blyg och försiktig och behöver tänka igenom saker ordentligt. Sådan är inte jag. Jag behöver inte tänka alls utan kastar mig bara rakt ut i Himmelfjälls alla äventyr. Ibland hamnar vi i trubbel och då är det bra att Mossa är med och tänker ut en lösning.
När vi vill har riktigt roligt
leker vi med Bergsvättarna.
De är rätt busiga och tycker
om att bråka och puttas så vi
ramlar i lingonriset om
sommaren eller i den mjuka
snön på vintern.
Mossa brukar hålla sig lite bakom mig när vi springer runt med bergsvättarna. Han är alltid lite rädd i början men så fort vi ramlar i snön skrattar han så han kiknar och rullar runt flera varv tills han måste resa på sig och borsta av svansen. Fjälltroll är alltid väldigt rädda om sin svans som inte får bli smutsig. Svansen är ju som bekant alla trolls stolthet.
Här i Sagaland bor också skogsrået Myria. Hon är som de flesta skogsrån lite lurig. Myria gillar att smyga fram mellan myrarna i dalen och Himmelfjälls topp. Var som helst på fjället kan hon hitta på bus och gillra fällor för oss andra som bor här.
Ibland kan Myria bli riktigt
lömsk och då gäller det
att akta sig.
En gång låste hon in Mossa i Linnés fäbod och gömde nyckeln. Då fick jag och småtomtarna plocka massor med hjortron. Det enda sättet att få Myria snäll är nämligen att ge henne riktigt mycket hjortron att äta. Till sist visade hon oss var hon gömt nyckeln och vi kunde befria Mossa som var mäkta förargad när han kom ut.
Småtomtarna som bor i fjällvärlden är inte lätta att få syn på eftersom deras byxor och jackor är vita och grå. Som tur är syns deras ulliga blå luvor tydligt mot snön. Vrider småtomtarna på sina luvor blir de osynliga. På fötterna har de små fina näverskor på sig som knarrar när de går. Du kanske har trott att det är snön som knarrar under fötterna när du är ute och går en kall vinterdag men det är småtomtarnas näverskor, så nu vet du det.
Småtomtarna tycker speciellt
mycket om alla små barn som
kommer på besök till
Himmelfjäll och vill gärna
hjälpa de små att hålla
balansen i backarna.
De ställer sig i rad längst bak på barnens skidor och hjälper barnen att balansera över alla små gupp.Det ser så roligt ut för jag och Mossa, som är sagofigurer, vi kan se småtomtarna fast de är osynliga för alla andra.
Något av det allra bästa man kan göra på Himmelfjäll är att ta på sig skidorna och åka till Bumlingbacken där fjälljätten Bumling brukar ligga och sova. Han sover gott där han ligger under snön och snarkar men åker man över hans stora stora mage kittlas det och han kan vakna till. Bumling är jättesnäll och pratar långsamt vilket passar Mossa bra som inte är ett dugg rädd för jätten konstigt nog.
Ibland under stjärnklara nätter kan Bumling vandra iväg till en annan mjuk backe och lägga sig. Jag och Mossa brukar passa på och klättra upp på hans axlar och åka med. Det känns som att flyga speciellt som Bumling tar vägen över kalfjället och ställer sig på Himmelfjälls högsta topp. Då är det nästan som om vi kan nudda himlen och alla stjärnor som glimrar där uppe.
Farbror Derning är ett av Himmelfjälls levande urträd. Han är lång och knotig och glad och väldigt väldigt snäll. Han är bland de äldsta och visaste här på Himmelfjäll. Jag och Mossa tycker så mycket om att höra honom berätta fjällets alla historier och sagor. Han har ju varit med så länge så han kan och vet allt om Himmelfjäll. Farbror Derning har en hög röst och lever sig in i alla berättelser ibland så mycket att han brister ut i vacker sång. Jag tycker det är så fint de där stunderna då farbror Derning sjunger sagorna om Himmelfjäll.
Här på fjället finns många djur att lära känna. De skygga lodjuren som smyger runt i dalen där Myria håller till och de vita fjällrävarna som leker med varandra i månens sken uppe på kalfjället. Sedan har vi fjällriporna som jag och Mossa inte kan låta bli att skrämma så de flaxar upp från sina gömställen i fjällskrevorna.
De ser så roliga ut då de
flyger runt med tilltufsade
fjädrar, argt pipande åt mig
och Mossa.
De vackraste och mest speciella djuren på Himmelfjäll är ändå renarna. De vandrar i stora flockar upp och ner längs fjällets branter som de gjort sedan urminnes tider. Jag och Mossa brukar stå och vänta i skogsbrynet när dom kommer. Vi hör det knäppande ljudet från hundratals renklövar på långt håll. Då skyndar vi oss att klättra upp på en sten och när de passerar väljer vi ut en varsin vaja och hoppar upp på deras ryggar och åker med upp till Fjällrike.
Det är en magisk tur då vi gungar fram på renryggarna med händerna nedborrade i den varma pälsen. Hornen sträcker sig mot himlen och deras stora varma ögon tittar så snällt på oss. Ibland om sommaren får vi följa med renarna till platsen där Rauna bor. Rauna är en raun. Hon är alltså hälften människa och hälften ren. Hon är lite skygg men väldigt stark och snäll.
Rauna är flygrenarnas beskyddare. Utanför hennes koja går Tomtens gnistrande flygrenar på sommarbete. Vintertid syns de inte till på Himmelfjäll alls för då bor de hemma på Tomteland. De vanliga renarna vill passa på och hälsa på sina flygande släktingar om sommaren och det är tur för oss, för det är bara renar som hittar vägen till Rauna. Jag och Mossa brukar ha så roligt hos Rauna och tänk, en gång fick vi flyga med henne och renarna till Tomteland.
Tomteland är precis som Himmelfjäll en magisk och sagolik plats på jorden. Då vi var där lekte vi med älvorna i Älvaskogen och med skogstomtarna och vi smög runt i den Förtrollade skogen med Alven och Huldran. Mossa hade hur kul som helst i Trollrike tills Trollkungen kom. Han var verkligen inte snäll utan ville bara ställa till med bråk. Som tur var kunde Tomten, Häxan, Sagofén och alla de andra sagofigurerna hjälpa oss att skicka en massa tomtekraft på Trollkungen så han gav upp och blev snäll.
Jag och Mossa har nog aldrig haft så roligt och på vägen hem flög vi på våra renar precis under stjärnorna. När vi kom fram till Himmelfjäll lystes himlen upp av det mest fantastiska norrsken man kan tänka sig och en gnistrande norrskensbro bildades mellan Himmelfjäll och Tomteland.
Det är nog faktiskt bara jag
och Mossa som känner till
bron och hemligheten med
Himmelfjälls flygande renar
men nu vet du den också.
Vi tycker mycket om att vara i Fjällrike, speciellt mysigt är det att vandra i gammelskogen. Här slingrar sig stigen fram mellan träden och vi brukar gå tysta och hålla varandra i handen samtidigt som vi spänner hörseln och lyssnar noga. Det är precis som om fjället talar till oss. Lavar och träd viskar om allt som hänt på fjället för länge sedan. Mossa trivs speciellt bra i Fjällrike där är han aldrig orolig. Tvärtom, vi blir båda lugna inuti för vi vet att skogen är trygg och snäll och ger oss kraft så vi känner oss glada och starka.
Till slut kommer vi upp till
trädgränsen där träden står
glesare och blir äldre och
knotigare ju längre upp på
fjället vi kommer.
Ett tu tre så är vi högst upp på fjälltoppen där vinden alltid viskar och blåser. Vi springtävlar fram till urtallen Vägvisarn och kramar om honom länge men försiktigt, för han är väldigt gammal.
Vägvisarn har stått här på fjället och pekat ut riktningen till Himmelfjälls alla invånare och besökare i hundratals år. Han är den äldsta av alla urträd, gammal och skröplig men klok som en bok. Lutar man sitt huvud mot den skrovliga stammen kan man höra honom berätta vilken väg i livet man ska ta. Jag och Mossa brukar inte lyssna så noga på Vägvisarn för vi vet alltid vilken väg vi ska ta och det är nerför fjället tillbaka till Sagaland.
Vi svischar ner för berget på våra snöskor som vi spänner små kälkar under. Det är blir som en blandning mellan att åka skridskor och skidor. Vi snöälvor är jättebra på att åka snöskor och jag har lärt Mossa hur man gör. Vi svänger ner mellan urträden på kalfjället och längs Fjällrikes branter och fram genom de slingrande vägarna i Gammelskogen.
Jag törs ta hoppet i
Baldersbacken i Valhallia
och flyger skrattande genom
luften högt över huvudet på
Mossa som tar vägen över
Bumlings stora mage.
Jätten snarkar till och vi blir så fnissiga att vi båda ramlar ihop i stor hög av snö, skratt och kramar precis mitt i Trolltrillsbacken i Sagaland vid foten av fjället. Vi fylls av frisk luft och varm lycka över backarna, snön, skogen och allt som finns just här och nu på Himmelfjäll.
Nu vet du lite om mig och alla mina vänner på Himmelfjäll men det finns mycket mer att berätta och många fler spännande bekantskaper att göra. Jag har ju inte berättat om Fjällsippan Lotten till exempel, som bor högst upp på fjället. Hon och hennes systrar växer kring det gamla utkikstornet där Lottorna hade sin fjällpost under andra världskriget. Du kanske har sett tornet? Det är i alla fall jättespännande att lyssna på hur fjällsipporna skvallrar och har sig och berättar om äventyren från den tiden.
Apropå konstiga och magiska blommor. Tänk i Carlsbacken där de blyga Linnéorna står och sjunger om vårarna. De brukar sjunga och prata om någon blomgubbe som hette Carl von Linné som de var så förtjusta i. Han besökte Himmelfjäll för länge sedan och bodde i Linnés fäbod där Myria låste in Mossa den där gången. Linné kunde visst höra blommorna prata han också. Han skrev ner allt vad växterna berättade för honom i en bok.
Han gjorde lite som jag den där Carl, han skrev ner viktiga saker. Det är tur att jag skriver i Sagan om Himmelfjäll lite då och då för här händer så många spännande saker hela tiden som jag inte får glömma bort och som bara du får veta.
Nu ska jag gå på fjällskola med Nilas och Aili i Fjällhalla. De ska lära oss en ny sång och så ska vi få veta varför renhonorna kallas vaja och hur det kommer sig att det knäpper om renarna när de går. Nilas och Aili kan allt om naturen och djuren på Himmelfjäll.
Vi kanske ses i fjällskolan
du och jag, eller i backen.
Ser du ett snömoln som
virvlar fram bredvid dig är
det säkert jag.
SLUT!
Sagan om Idre Himmelfjäll är skriven av Camilla Collett / Tomteland.
